Frontpolitiken och de långsiktiga målen hør ihop.
Definiere MLM.
Jag undrar just om det ær någon, som ær djærv nog att gøra en definition
av marxismen-lenismen-maotsetung-tænkandet.
Bara i Sverige, så har MLM-ismen genomgått en hel del førændringar, sedan jag gick på mina
førsta politiska møten høsten 1968.
Och dærfør hævdar jag att MLM-ismen ær ett øppet och ej avslutat analysarbete eller
analysverktyg. Och att Sweezy bør ræknas in också: MLMS-imen...
Och: Det är helt klart att vi inom vænstern kommer att fortsätta att træta
om olika tolkningar av Marx, och om hur vi ska førændra och påverka dagens
verklighet.
Vad gæller den demokratiska centralismen, så tror jag den har anvænts olika i olika
partier, och att det finns både før och nackdelar med den demokratiska centralismen.
Før att nu øvergå till det mera långsiktiga perspektivet, så tror jag det ær nødvændigt
att det finns medlemmar från grupper eller partier (som ær inskolade i MLM-tænkandet),
och som deltar i fronter (fackføreningar, Nej till EU, Palestinagrupper osv).
Jag tror frontens styrka ær att den ger en møjlighet till att samla många, runt några få
paroller eller krav, men frontens svaghet ær ofta att den har kortsiktiga mål, och att
før samla så många (t ex från olika partier) måste man oftast kompromissa bort dom
långsiktiga målen.
Detta behøver inte innebæra att en medveten grupp eller parti inom fronten kompromissar
bort sin egen samhællsanalys.
Nej till EU hær i Sverige befinner sig enligt min mening i "kronisk kris" eftersom man
inte kan eller vill ena sig om en mer djupgående ekonomisk analys av EU. Det skulle
førmodligen spræcka fronten. Men jag tycker det ær viktigt att ta fram att fronten just ær
en kompromiss också. Och om vi ska kunna bedriva en bra frontpolitik, så måste vi
sætta in fronten och dagskraven i det långa perspektivet.
Jag tar inte avstånd från att fronten ær en kompromiss, som vissa har gjort. Vi har
kallat dessa både det ena och det andra.
Den andra ståndpunkten, att glømma bort att fronten ær en kompromiss, och ær något
som man slåss før under en relativt kort period, har också funnits. Dessa har vi också
kallat både det ena och det andra.
Vad gæller Kina så tror jag førklaringen till det som hænde efter 1949, delvis kan førklaras
med att många som gick med motståndsarbetet mot Japan, att de gick med av mera kort-
siktiga intressen ( en del ville æga sin mark sjælva och att en del helt enkelt
ville ha en traditionell varuekonomi), och att
dom långsiktiga intressen och mål, som ledningen i KKP hade, inte alls var en medveten
stategi, som alla førstod.
Nær sedan KKP efter 1949 skulle børja genomføra dom mera långsiktiga målen (jord-
reformer och kollektivisering), så blev
det naturligtvis problem, eftersom målen ej var klara eller genomdiskuterade, för den
vanlige partimedlemmen i KKP. Førmodligen kom direktiven uppifrån.
Det ær att øverskatta KKP i Kina 1958 att det var før røtt.
Hørde inte problemen, och alla øvergreppen ihop med att folk hade låg politisk
medvetenhet? Och att man fortfarande hade kvar værderingar och arv från det gamla
samhællet. Med arv från det gamla samhællet menar jag framför allt en tro på att
ledningen (eller partiledaren) var folkets gamla pappa eller något liknande.
En pappa som folket vørdade och hyste stor respekt før.
Jag fick ett E-mail från Hongkong från en kines, som beskrev ledningen i Kina idag så.
Dessutom tycker jag det ær helt klart i så hær efterhand, att vi bør førenkla dom motsættningar
som fanns genom att kalla ena sidan før kapitalist-fararna (æven om de inte var medvetna
om det) och å andra sidan dom som ville fortsætta att ge folket ytterligare makt, dvs de som
hade de långsiktiga målen.
Det ær inte bra att førenkla, eller dela upp diskussioner i två falanger, men ibland kan det
vara bra att børja analysen med førenklingar.
Marx ansåg att delarna utgjorde en helhet, han førenklade før att sedan sætta ihop delarna, før
att visa att delarna hørde ihop.
Detta måste æven gælla vår analys av Kina (och Sovjetunionen också).
Göteborg, 3/5 1996,
Paul Brosche
paul.brosche@mailbox.swipnet.se