Jubelen over freden i vår tid og markedets frammarsj viser en viss tendens
til stagnasjon. Det sitter i dag flere fanger i russiske fengsler enn
noensinne. Faktisk nærmer de seg amerikanske tall. Det er dog i dagens
norske offentlighet ikke mye oppmerksomhet rundt de totalitære tendensene i
kapitalismen. Likevel tror jeg det pågår en rask utvikling på dette felt i
dagens verden. Mediemoguler som Rupert Murdoch og Silvio Berlusconi har
klare likhetstrekk med Alfred Hugenberg, den tysknasjonale avismagnaten i
trettiåras Tyskland som med sin "Harzburger Front" med Hitler hjalp nazismen
avgjørende på vei mot makten. Monopoliseringstendensene i dagens medieverden
får Hugenbergs imperium til å ligne en leketøysbutikk. Ensrettingen i dagens
medier er kolossal, større enn noensinne, fordi flokkmentaliteten blant
journalister er blitt så mye større og markedsideologien mange steder har
erstattet gammaldags borgerlig innsikt og dannelse. Samtidig gjør
datateknologien, at mulighetene for meningsregistrering og kontroll er
voksende. Det jeg og andre skriver her på dette forum og andre steder kan
folk som ikke liker innholdet bare ved noen få tastetrykk skaffe seg total
oversikt over. Skulle noen en dag innføre f.eks. yrkesforbud for lærere med
uønskede meninger i Norge eller evt. i et "Forent Europa" kan de lett få
oversikt over folks ytringer, den som ytrer seg løper en risiko.
Nå vil vel noen mene at jeg er paranoid. Jeg vil da gjøre oppmerksom på, at
undervisningsdepartementet i dette landet har på trappene et forslag om
"inspektørkorps" som skal reise rundt på landets skoler og sette karakterer
på lærerne. Et forslag som vil bringe norsk skole enda nærmere DDR-statens
kontrollmekanismer. Min egen fagforeningsformann Anders Folkestad synes ifølge
Dagsavisen forleden at dette er et utmerket forslag - undervisningen skal jo
helst være lik over hele landet, sier han. Jeg mistenker ikke Folkestad for
prøysseri og mccarthyisme, men nok for utilgivelig dumhet og opportunisme.
I vårt naboland Sverige reiser det seg nå stemmer på den "liberale" høyrekanten
som krever at den forhatte STATEN (tenk det!) skal "informere" borgerne
om hva som er "historisk sannhet" for å unngå at folk stemmer på partier
de ikke har godt av å stemme på (se nedenfor).
Roald Helgheim bidrar i siste nummer av "Dag og Tid" med interessant stoff
fra vår nære fortid:
"I 1954 vann Marlon Brando Oscar for hovudrolla i On The
Waterfront (Storbyhavnen der Karl Malden også er
med). I sjølvbiografien Songs My Mother Taught Me
skriv Brando at han trur USA var ei hårsbreidd frå
fascismen under McCarthy-prosessane, men han gjekk
med på å spele i filmen til venen Kazan. Han er
bryggjearbeidarhelten som tar opp kampen mot mafiaveldet
på hamna. Hamneopptaka vart gjorde i New Jersey, men
det djupt ironiske, skriv Brando, var at Kazan måtte ha
løyve frå mafiaen for å skyte scenene!
Fortida kastar såleis atter skuggar inn over den
amerikanske intelligentsiaen, der ikkje minst lærarstanden
vart hardt råka. Muriel Goldsmith var ei av dei som mista
lærarjobben i Los Angeles-området, og i eit intervju i Los
Angeles Times førre veka fortel ho at ho i mange år ikkje
våga å fortelje om den politiske fortida si til dei fem
ungane. Endå i dag vernar ho identiteten til vener som
søkte dekning i andre yrke ei av dei byrja å studere jus og
har eit statleg dommar-embete. Høgskuleprofessor Ellen
Verdries, som har skrive bok om mccarthyismen i skulen,
seier til LA Times at ein heil intellektuell generasjon av
politisk medvitne lærarar vart reinska ut eller tagna, med
einsretting, underdanigheit og ideologisk homogenisering av
den amerikanske lærarstanden i mange tiår etterpå som
resultat.
Det var ei tid full av frykt, med planar om kven som skulle
ta seg av borna i ein krisesituasjon. Du har inga aning om
kva vi opplevde, seier Muriel Goldsmith. Ho er ei av dei
mange tusen som ikkje kan skilte med like kjende namn
som offera for Elia Kazans svik, men som enno lever i sitt
indre eksil."
"En svensk tiger" het det under Sveriges "nøytralitet" under 2. verdenskrig.
Noen ønsker seg tilbake dit i dagens Sverige. Andre protesterer. En svensk
historiker skriver i Aftonbladet i dag:
"Det är demokratin de är rädda för
Åsa Linderborg om kampanjen bakom
informationskampanjen mot kommunismen
Staten skall för att värna demokratin informera landets alla
skolbarn inte bara om nazismen utan även om kommunismens
brott, och har för detta lyckats få stöd av i alla fall en
historiker. I en krönika i DN strax före jul stödjer Peter
Englund Lars Leijonborgs krav på en informationskampanj
mot kommunism för att få slut på allt "hummande". Samma
Englund krävde tillsammans med den övriga
historievetenskapliga parnassen i ett, visserligen lovvärt, men
ljummet och till intet förpliktigande upprop i DN 24 januari att
historia återigen måste bli ett kärnämne i grundskolan. Vad
som egentligen behövs är en problematiserad diskussion om
historiens samhälleliga roll och ideologiska konsekvenser.
Historia är ett politiskt och ideologiskt slagfält och måste
behandlas som ett sådant.
Personligen tycker jag att kampen mot nazism och
främlingsfientlighet är en av vår tids viktigaste uppgifter. Jag
tycker bara inte att det skall ske via kampanjer. Det finns
också anledning att göra några randanmärkningar till kravet på
en informationskampanj om (d v s mot) kommunism. Det är
något unket med en statlig informationskampanj för att varna
elever om en ideologi som påstås inskränka folkfrihet och
demokrati. Med detta handlande inpräntar staten själv
moraliska lärdomar, och talar om vad det uppväxande släktet
åtminstone inte får tänka.
Förutom denna dubbelmoral är det beklämmande att
samtidigt som man drastiskt skär ner på antalet historietimmar
i skolundervisningen känner sig tvingad att via enskilda
kampanjer stävja historielösheten. En eftergift för Alf
Svensson var just att svenska skolelever skulle lära sig
mindre historia och mer om livsåskådningsfrågor med tonvikt
på kristendom. (En statlig informationskampanj om
kristendomens brott, när kommer den?)
Det är naturligtvis både praktiskt och ekonomiskt med
statliga informationskampanjer, på så sätt kan man lägga ner
hela historieundervisningen. Man kan tänka sig flerfacksställ
utanför alla skolbespisningar med kulörta broschyrer om en
samling historiska fakta som staten har bestämt skall vara
sanna och viktiga att komma ihåg: statlig informationskampanj
om Birger Brosa och Heliga Birgitta, statlig
informationskampanj om freden i Knäred, statlig
informationskampanj om frihetstiden, statlig
informationskampanj om industrialismen, statlig
informationskampanj om Saltsjöbadsavtalet 1938, och så
vidare. Staten borde kunna tjäna en vacker slant på att ha
fragmentiserade kampanjer i stället för läroböcker som
undervisar i källkritiskt tänkande, utvecklingsprocesser och
som sätter in enskilda aktörer och grundläggande strukturer i
historiska kontexter.
En fråga som infinner sig för alla vänner av ordning är
naturligtvis om det finns några urvalskriterier för vilka
historiska händelser och företeelser som skall bli föremål för
statliga kampanjer. Eftersom det just är nazismen och
kommunismen som uppmärksammas, kanske antalet dödsoffer
eller det sammanlagda lidandet utgör urvalsprincipen. När
kommer i så fall en statlig informationskampanj om franska
revolutionen? Och varför bara begränsa sig till Europa? Varför
beslutas det inte om informationskampanjer om det liberala
Englands förehavanden i Irland, Sydafrika och Indien, eller
spanjorernas och portugisernas härjningar i Sydamerika?
Varför inte informationskampanjer om all repression mot
folklig opposition, om alla massavrättningar i demokratins namn
med benäget bistånd från västvärlden, där Sydkorea,
Indonesien/Östtimor och Chile får utgöra de modernhistoriskt
varnande exemplen?
Om man verkligen vill problematisera historien är det
meningslöst att räkna huvuden och tystade röster. Bekymret
med den här typen av riktade kampanjer är just att de är
riktade och selektiva - hur vågar man vara säker på att staten
plötsligt inte får för sig att "informera" om islam?
Den demokrati man påstår sig värna med ett
skattefinansierat korståg mot kommunismen, är egentligen
upphovet till hela kampanjen. Informationskampanjer av det
här slaget måste sättas i samband med den allmänna
rösträttens konsekvenser, det vill säga valresultatet i
september 1998. Det går en rak linje från det borggårdstal
Sven Hedin skrev till Gustav V 1914, till dagens kamp mot
kommunismen.
Det är samma rädsla för arbetarklassens radikalisering som
fick överklassen att motarbeta arbetarklassens kamp för
allmän rösträtt, som ligger bakom det sena 1900-talets
borgerliga kampanj. Redan på valnatten krävde Mats
Svegfors nyval och i samma stund krävde Lars Leijonborg en
informationskampanj mot kommunismen. Det är naturligtvis
inte en knepig parlamentarisk situation som pockar på ett nyval
- de borgerliga regerade under betydligt svårare
omständigheter - utan att för många väljare väljer att rösta till
vänster, eller att inte rösta alls. Ett sådant val måste
diskvalificeras och göras om anser vissa, andra har gett upp
och ropar på expertstyre.
Det är alltså inte demokratin som värnas, inte ens i
sin minsta beståndsdel som allmän rösträtt, det är
tvärtom demokratin man räds. Ett parti som har den
ekonomiska demokratin på sitt program (om än pinsamt
vagt formulerad) måste naturligtvis stoppas, och det är
så den statliga informationskampanjen mot
kommunismen måste förstås.
Det kan inte på allvar finnas någon som tror att svenska
kommunister eller vänsterpartistiska riksdagsmän är
våldsverkare som vill massakrera sina meningsmotståndare.
Istället är det är hotet mot privategendomen som får
borgerligheten och dess intellektuella apologeter att höja rösten
och åberopa historien, på samma sätt som Sven Hedin och
Gustav V längtade tillbaka till karolinerna. Vad man vill säga
Sveriges skolelever, är att alla som röstar till vänster (det vill
säga alla som vill ha en annan politik mot den höga
arbetslösheten, värna arbetsrätten, satsa på den offentliga
sektorn och säga nej till EMU), sympatiserar med Stalins
utrotningar.
På sätt och vis kanske svenska kommunister och
vänsteraktivister skall vara smickrade: så här stor
uppmärksamhet har man aldrig fått tidigare. Möjligen kanske
också statliga informationskampanjer av det här slaget är
kontraproduktiva; skolelever är långtifrån så lätta att
indoktrinera som man önskar.
Alla historiker är inte intellektuella, men en intellektuell
kännetecknas av ett historiskt perspektiv. Därför är det särskilt
förvånande att en historiker med intellektuella ambitioner som
Peter Englund inte har större historiskt perspektiv än att han
har tagit lärdom av femtiotalets amerikanska McCarthyism. I
stället för att bejaka en kampanj som från början var Carl
Bildts, Lars Leijonborgs och Per Ahlmarks privatpolitiska
projekt, skulle jag vilja se en historiker som i det politiska och
intellektuella samtalet verkligen vågar diskutera vad historia
egentligen är och dess förmåga att både befria och förtrycka.
Men om det vi nu bevittnar är början på hur
historieundervisningen övertas av statliga
informationskampanjer - vilket ju även Englund med en
randanmärkning uppmärksammar - skulle det vara särskilt
fägnande att få läsa en historiker som vågar framföra kravet
på en statlig informationskampanj om statens historiska roll
som ideologiproducent. Den krönikan skulle vara både
intressant och angelägen att läsa, till skillnad från
opportunistiska förnumstigheter om de svenska
kommunisternas "hummanden"."
Åsa Linderborg,
doktorand vid historiska institutionen, Uppsala
Her er det nok stoff til en diskusjon om postmodernismens "kommunisme".
Lydersen har kanskje rett, på den måten at den postmoderne kapitalismen
lærer av stalinismen, som jo er historiens mest vellykte antikommunisme.
Vh. Karsten Johansen