Mer fra Aftonbladet:
Vad tänker ni på, penningfurstar? Filosofer och samhällsdebattörer har genom
århundradena stött och blött frågan om vad social rättvisa är. Aristoteles
skilde på distributiv och retributiv (kompensatorisk) rättvisa, senare
omtolkat i två principer: åt var och en efter sina förtjänster respektive
sina behov. De allra flesta känner instinktiv skillnad mellan gott och ont
och kan skilja mellan rättvisa och orättvisa: därtill behövs ingen intrikat
bevisföring eller krånglig begreppsapparat. Den pågående debatten om höga
vd-löner är ett tecken på den moraliska kris som drabbat vårt samhälle och
som till sitt väsen inte skiljer sig mycket från de omvälvande förändringar
som före detta sovjetblocket genomgår just nu. De gamla värdena –
arbetsamhet, solidaritet, moral – tycks har upplösts i tomma intet. Begrepp
som kall och oegennytta har kastats på soptippen – eller förpassats till
ålderdomshemmen. De flesta toppchefer är inte bättre utbildade, mer
kompetenta inom sitt arbetsområde eller lastade med större arbetsbörda än
många andra yrkesutövare. Hur skulle man reagera om en universitetsrektor
eller en biskop tjänade 20 miljoner om året?
De höga cheferna försvarar sina löner med att de ”arbetar hårt och tyngs av
ett enormt ansvar”. När det gäller arbetsbelastning kan man lugnt påstå att
en operationssköterska eller en mellanstadielärare är lika stressad och lika
utmattad (om inte mer) efter sin arbetsdag. Det är också en väl beprövad
sanning att ju högre man sitter i hierarkin, desto mindre är den faktiska
arbetsbelastningen. Arbetet på verkstadsgolvet har alltid varit tyngre,
smutsigare, farligare än arbetet i det ombonade chefsrummet.
Ordet ”ansvar” upprepas som ett mantra av de penningstinna cheferna. Ofta
har man en känsla av att det används för att framställa dem som martyrer
eller för att parera en kritisk granskning av det faktiskt utförda arbetet.
Förr hade ”ansvar” en sannare innebörd. Om chefen visat sig inkompetent,
kanske kört företaget i botten, fick han plikta själv: man beslagtog hans
egendom i proportion till företagets förluster. I dag kan bolag göra
miljonförluster och följden för cheferna blir erbjudande om annat jobb, lika
välbetalt. I värsta fall får de dra sig tillbaka till Rivieran eller Florida
med avgångsvederlag i fantasiklass. Det sägs att de duktigaste krafterna
hotar med att lämna Sverige. Det är inte säkert att de är de dugligaste –
men tveklöst de girigaste. Låt dem åka i väg! I dagens globala ekonomi med
tätt sammanflätade produktions- och distributionsnät och ett beroende av
faktorer som ingen riktigt kan förutsäga odlar cheferna myten om sin
oersättlighet. Ingen toppdirektör – hur duktig han eller hon än är – kan
göra företaget till världsledande utan uppbackning av kompetenta och
hängivna anställda. Det är ett uttryck för primitivt materialistiskt
tänkande att knyta höga chefslöner till företagets konkurrenskraft och
framåtanda. Man blir inte en bättre läkare eller bättre författare bara för
att man får skyhöga arvoden.
Man kan undra vad en person som tjänar över 30 miljoner om året känner när
han möter andra arbetstagare som är medborgare i samma land, har lika stor
arbetsbörda och likvärdig utbildning? Vad tänker dessa penningfurstar om dem
som inte har råd att köpa nya kläder till sina barn och inte har råd att gå
till tandläkare? Har de något begrepp alls om hur det är att leva långt
borta från lyxvillor och lukrativa aktieportföljer? Förgås de inte av skam?
Kan de verkligen förvånas över att mannen på gatan tycker illa om dem? De
sanslösa vd-lönerna är en skriande orättvisa och ett hån mot vanliga
arbetare. De är en form av våld.
Jacek Kubitsky
epost: debatt@aftonbladet.se
This archive was generated by hypermail 2b29 : Thu Aug 03 2000 - 10:25:55 MET DST