Karsten Johansen
Ozren Kebo:
Jag har en märklig och
intressant historia att berätta.
Sedan tjugo dagar tillbaka tar
jag nämligen hand om en
Belgradbo som flytt till
Sarajevo.
ALLT ÄR MÖJLIGT:
På Balkan händer verkligen de märkligaste saker. Medan den
1 200 dagar långa belägringen av Sarajevo pågick trodde vi att
vi levde i en stad som strukits från kartan. Om någon 1995
hade sagt oss att allt detta en dag skulle få ett slut hade vi
knappast trott på det. Och om någon 1992, 1993 eller 1994
sagt att det en gång skulle bli vår och år 1994 och att Sarajevo
den våren skulle vara en fri och öppen stad i full blom och
under återuppbyggnad och att det skulle vara Belgrad som var
utan el och utan vatten och med bomber och granater
regnande från himlen hade vi förklarat den som sa det för
komplett galen.
Just den galna visionen är i dag verklighet. Och mer än
galen. I dag flyr människor från Belgrad till Sarajevo för att
gömma sig undan krigets fasor. Ett välförtjänt straff?
Rättvisa? Hämnd? Ödets ironi? Jag vet inte svaret på de
frågorna, men jag har en märklig och intressant historia att
berätta. Sedan tjugo dagar tillbaka tar jag nämligen hand om en
Belgradbo som flytt till Sarajevo. Kriget har kastat om våra
roller och har för jag vet inte vilken gång i ordningen ifrågasatt
våra bräckliga föreställningar om denna arma värld.
HUR DET BÖRJADE:
För tolv år sedan hade jag sju vänner i Belgrad. Sex av dem
var normalt mångkulturellt orienterade men den sjunde, den
klokaste och den mest bildade av dem allihopa, var ortodox
och serbisk nationalist enligt alla konstens regler. De där första
sex använde aldrig ord som nationalitet och nation, de föredrog
jugoslavisk istället för serbisk som förtecken och blev alltid
allvarligt förgrymmade på mig när jag berättade vitsar om
kamrat Tito. Den där sjunde blev både förvånad och
förolämpad när han fattade att min fru hade ett rent muslimskt
namn.
HUR DET FORTSATTE:
När kriget började blev de första sex vännerna genast och
utan betänkligheter glödande serber och Milosevicanhängare.
Den sjunde vännen var den ende som brydde sig om vad som
hände mig nere i Sarajevo. Han ringde så ofta han kom åt, han
skickade hela tiden böcker, brev och hälsningar som stöd.
Sommaren 1992 medan Sarajevo stod i brand och Belgrad teg
gick omkring 200 av de allra modigaste Belgradborna varje
dag oförskräckt ut på gatorna med ett tänt ljus i handen för att
visa sin sorg och bedrövelse över att Sarajevo höll på att gå
under. Min vän, den sjunde ni vet, var bland dem som sörjde,
som tog risken att bli arresterad, dödad, fördriven... På så sätt
fick jag inpå bara skinnet känna av hur obeständiga våra
fördomar faktiskt kan vara, hur kriget får människor att
förändras och hur de verkliga syndarna kan gömma sig bakom
den kollektiva skulden.
OCH HUR DET SLUTAR:
Naturligtvis gick det inte att slå dövörat till för det min ende
återstående vän från Belgrad bad mig om. Via e-post, vårt
enda sätt att kommunicera, bad han mig att hjälpa en vän till
honom som inte längre stod ut med larmen och bombningarna i
Belgrad utan hade flytt från Belgrad till Sarajevo. Denne
flyktings namn var Goran, till yrket arkitekt och dataspecialist.
Någon längre tid att bekanta oss på hade vi inte, Goran och
jag. Vi stämde träff vid fyratiden en eftermiddag och hade
bara några korta timmar på oss att försöka hitta tak över
huvudet åt honom. Och nöden är som alltid uppfinningarnas
moder. Innan det blev mörkt hade Goran fått en hyresvärd, ett
sympatiskt franskt par bosatt i Sarajevo, som hade ett rum till
övers.
JAG SARAJEVOBO, DU BELGRADBO:
Nästa dag tog jag med Goran på en promenad. Jag visade
honom stan och några kända platser: just här hade serberna
den där junimånaden fyrat av två granater och trettio
Sarajevobor fått sätta livet till och nästan hundra blivit sårade.
Här hade de i augusti träffat universitetsbiblioteket som helt
och hållet försvann i lågorna. Här låg en gång
huvudpostkontoret. Och det här var Markaletorget, platsen för
två av de allra grövsta massakrerna. Här hade en granat, som
sköts av under en period av officiellt eldupphör, slitit av bägge
benen på en vän till mig som jobbade på kvällstidningen
"Vecernje Novine". Och här... Jag insåg till min stora fasa
att jag för var tjugonde meter hade en liknande historia att
berätta för honom. Och till min ännu större fasa insåg jag att
min nyvordne vän inte hade en aning om det jag berättade. Ju
längre han lyssnade desto mera nedstämd blev han och till sist
frågade han: "Men hur kommer det sig att du inte känner
något hat?" Jag förstod vad han menade med sin fråga. Vad
han ville säga var - varför hjälper du mig när mina landsmän
har gjort er allt detta. En rättmätig fråga, på rätt plats och i
rättan tid. Jag förklarade att han inte bar den minsta skuld för
det som hänt vad mig beträffade och att jag skulle blivit galen
för länge sen om jag betraktat världen med den sortens
glasögon och att vi båda skulle vara räddningslöst förlorade om
det bara var den kollektiva skulden som skulle gälla som
måttstock. Om jag hade något att förebrå honom, sa jag, så
skulle det i så fall vara att han inte haft en aning om det som
hände i Sarajevo. Det borde varit hans plikt att känna till...
Men när allt kommer omkring, vem är jag att förebrå honom
för ens det. När det kommer till kritan är var och en ändå sig
själv närmast.
SARAJEVO; EN STAD IGEN:
Till Sarajevo kom och kommer fortfarande flyktingar både från
Serbien och från Kosovo: albaner, serber, Belgradbor,
montenegriner, bosnjaker från Sandzak. Genom Goran kom jag
att lära känna Mirko, en ung mycket sympatisk kille, 20 år
gammal, som just anlänt från Belgrad. Pappan algerier,
muslim, mamman serbiska. När bombningarna av Belgrad
satte igång blev fadersarvet en så pass tyngande omständighet
för honom att han utan att fundera mycket på saken tog sin
mammas serbiska efternamn. Men inte ens det var tillräckligt
för att dämpa hatet hos dem som till helt nyligen varit hans
vänner. Mirko blev tvungen att ge sig iväg hals över huvud.
Han kom till Sarajevo och där inhystes han på en
flyktingförläggning. Tillsammans med albaner dock. När de
fick reda på var han kom från blev det fara för hans säkerhet
och man flyttade skyndsamt över honom till en förläggning där
det bara fanns serber. Men på den nya förläggningen ställde
hans muslimska fadersarv återigen till problem för honom och
det till den grad att den olycklige unge mannen till sist inte
visste vad han skulle ta sig till. Ett orent etniskt ursprung är en
förbannelse som länge kommer att förfölja alla barn i
blandäktenskap. Och som om detta inte vore nog ville hans
egen far inte längre höra talas om honom, än mindre hjälpa
honom. Om det kan vara till nån tröst så har Mirko åtminstone
inte råkat ut för några problem från Sarajevobornas sida.
SARAJEVO - BELGRAD:
Från Belgrad når oss oroande nyheter. Staden bombas nu
dagligen, det finns inget vatten, ingen el, inga pengar, inga
cigarretter, ingen bensin, nej ingenting. Gojko Beric, serb från
Sarajevo och journalist på dagstidningen Oslobodjenje,
påpekade i en artikel för invånarna i Belgrad: "Ni kan skatta
er lyckliga ni, ni slipper åtminstone bli träffade av
Karadzics serber." Det var emellertid inte ett utslag av vare
sig triumf eller skadeglädje utan mer ett galghumoristiskt sätt
att skämta med vår egen olycka. Att dra olycka över Belgrad
är inget vi önskat. Målet för den här interventionen får inte
vara att ödelägga Serbien, inte heller att döda serber, utan att
förgöra Milosevicregimen. Målet måste vara att slå mot
regimen för att på så sätt kunna skydda de stackars albanerna.
Den tragedi som drabbat dem är i detta ögonblick i alla fall det
viktigaste. Det som Belgradborna får uppleva i sina höghus
upplever albanerna i än högre grad under främmande
tältdukar. Och även om problemet inte är lättlöst så är det i
alla fall inte svårt att förstå. För i samma ögonblick man sätter
stopp för kosovoalbanernas tragedi kommer Belgrads problem
med vatten och el också att upphöra. Goran och Mirko
kommer då förmodligen att återvända till sin hemstad. Och
Belgrad kommer att påbörja en lång och mödosam
återuppbyggnadsprocess. Och Sarajevo kommer att fortsätta
att läka sina sår. Först då kan man skönja slutet på historien.
Krig orsakar de mest osannolika omvälvningar. Den som är
förberedd på det ökar sina chanser att komma ur allt detta som
normal. Förhållandevis normal.
Ozren Kebo
Översättning: Annelie Fridell-Aggestam