SVAR TILL HARALD FAGERHUS
Harald Fagerhus har kommenterat min artikel "Den nya anarkismen". Han menar till exempel att de flesta anarkister egentligen är överens om den masslinje, som jag förespråkar i enlighet med marxist-leninistisk tradition. Det är naturligtvis bra i så fall. Men han kommenterar inte de konkreta aktioner, som jag refererar och kritiserar utifrån Motkrafts nyhetsbrev nr 94 från den 28/8 2000. Vilken linje är detta uttryck för, om inte för direkt aktion??? Det vore intressant, om Fagerhus ville diskutera aktioner konkret, och ta ställning till om de är förenliga med anarkismen eller inte. De flesta, som genomför dessa aktioner i Sverige, är antingen anarkister eller står anarkismen nära, vissa kallar sig anarkokommunister, andra är vänstertrotskister och vissa är enbart ultra-vänster.
Fagerhus lämnar en redogörelse över kampformer, som tillhör kategorin direkt aktion. Det är inget fel på dessa kampformer, tvärtom. Det är samma kampmetoder, som kommunister har förordat i olika situationer. Men vad med Linköpingsaktivisternas kampmetoder? Inryms eller inryms de inte under kategorin direkt aktion.
De kampmetoder, som Fagerhus redogör för, räcker dock inte för att genomföra en revolution. Då måste också arbetarklassen och dess allierade vara beredda att genomföra en väpnad revolution. De räcker heller inte för att genomföra ett segerrikt befrielsekrig - därtill behövs också vapen, som under och efter andra världskriget.
En mycket viktig kritik mot anarkismen (och också mot trotskismen) är att den aldrig fungerat i den meningen att den har lyckats vägleda de arbetande massorna mot en segerrik revolution, i motsats till kommunismen. Det är som att köpa biljett till ett tåg, som aldrig når fram till slutstationen. Nu kontrar Fagerhus med: " Hva ble de (socialistiska stater som Ryssland/Sovjetunionen, Kina, Vietnam,Nordkorea, Jugoslavien, Albanien, Cuba och Kampuchea - min anmärkning)frigjort fra? Og ikke minst:: Hva ble de frigjort til? Mener virkelig Lindblom att disse statene var arbeiderstyrte? Skal disse statene vaere noe slags forebild for arbeiderklassen? Fy faen!!"
Fagerhus kan väl ändå inte förneka att den ryska revolutionen genomfördes av den mest kampbeslutna delen av arbetarklassen under ledning av bolsjevikpartiet; att det kinesiska kommunistpartiet stod i ledningen för en befrielsearmé, som huvudsakligen utgjordes av fattigbönder (halvproletära element) och arbetare och så vidare. Den ekonomiska politik, som fördes i dessa stater, gynnade också till en början enbart de arbetande massorna, i form av att allmän sjuk- och hälsovård, ett allmänt utbildningssystem, kort sagt, ett socialt skyddsnät, upprättades. Det är därför som Castro fortfarande kan sitta kvar. Det är därför som det gamla revisionistpartiet i Östtyskland, SED, fortfarande har ett relativt starkt stöd i de delar, som tidigare tillhörde Östtyskland.
Men redan under Sovjetunionens tidiga år utvecklades proletariatets diktatur till en ställföreträdande diktatur, som i sin tur möjliggjorde framväxten av en nomenklatura, ett byråkratborgerskap, som utvecklade sin egen diktatur över de arbetande massorna. Samtliga s.k. socialistiska stater har utvecklat ställföreträdande diktaturer, som i varierande utstäckning har befrämjat uppkomsten av en nomenklatura och en ny klass, som i varierande utsträckning har förtryckt dem de sagt sig representera. Dessa frågor har jag behandlat utförligare i andra sammanhang, varför jag inte vill upprepa mig här.
Det är viktigt att diskutera anarkism och ultra-vänsterism, speciellt om dessa strömningar spelar borgerskapet i händerna på lång sikt och omedvetet bäddar för en reaktionär frammarsch. I Sverige har i varja fall 68-vänstern, vänstern till vänster om Vänsterpartiet (f.d. Vänsterpartiet Kommunisterna, f.d. Sveriges Kommunistiska Parti), motsvarigheten till Socialistiskt Folkeparti, reducerats kraftigt i styrka och förgubbats/förgummats. Anarkister och olika typer av ultra-vänster fyller ut detta tomrum och appellerar speciellt till ungdomar. Motkrafts nyhetsbrev har till exempel över 4000 prenumeranter.
"Den nya anarkismen" avslutas med frågan: "Anta bara att en av av anarkistrnas aktioner går fel, att en brandbomb antänder ett hus med människor i.vilken mumma för vänsterns fiender." Strax före årsskiftet dödades en ensam skinnskalle i Salem utanför Stockholm av ett gäng ungdomar. Det är inte ens säkert att de aktiva förövarna var organiserade någonstans, men gärningen uppfattades ha ideologiska motiv. Nazisterna fick en martyr och var inte sena att organisera en minnesdemonstration med 800 deltagare. Vilken hjälp till nazisterna..
Per-Åke Lindblom
07012001
I
This archive was generated by hypermail 2b29 : Thu Jan 18 2001 - 10:59:45 MET