1. Om teorin om den fallande profitkvoten:
Jag tycker man kan placera denna teori, i det Marx kallar samhællets
ekonomiska bas.
De två dominerande teorierna inom basen ær:
a. Klasskampsteorin, først motsættningen mellan jordægare-bønder,
och senare motsættningen mellan arbetare och kapitalister.
b. Teorin om V-P-V, som øvergår i P-V-P´.
a+b ær två aspekter på en historieteori, historiska materialismen.
Marx teorier om kapitalet koncentreras och centraliseras hør också till basen.
2. Institutioner i samhællet, kultur, værderingar, juridik och staten, kan vi
kalla icke-ekonomiska faktorer, som påverkar ekonomin. Ekonomin
påverkar naturligtvis också dessa icke-ekonomiska faktorer. Det Marx inte
hann skriva var boken om staten, och dess ekonomiska roll.
3. Det vi behøver ær en teori, som førklarar både uppgångar och nedgångar
i ekonomin, både korta och långa.
En utgångspunkt før en konjunkturteori ær Marx tes om inbyggda hinder
eller grænser i ekonomin, dvs någon form av sammanbrottsteori.
Denna utgångspunkt har Sweezy och Luxemburg gemensamt med Marx.
Sweezy kallar sin teori för att kapitalismen har en inneboende tendens till
stagnation, dvs monopolkapitalets kroniska oførmåga att realisera allt mer
merværde.
Sweezy menar att lægre løner, længre arbetsdag, bættre och effektivare
arbetsorganisation, bættre teknik, bættre maskiner visserligen kan ge
fler och billigare voror, men att detta inte löser kapitalets problem med att
få varorna sålda. Dessa s k motverkande krafter løser inte P-V-P´,
utan försvårar problemen på längre sikt.
Dærfør blir staten och statens ekonomiska politik allt viktigare før
monopolkapitalet.
Staten får då till uppgift att øppna nya marknader (kontrollera andra
lænder), upprusta (militarism), och skapa vælfärd. Alla dessa åtgærder
kan leda till att ekonomin stimuleras, att kapitalet får lættare att sælja
sina varor, och att kapitalavkastningen økar igen.
Statens roll som militær och vælfærdsskapare, har dock vænts i sin motsatts
i och med att denna roll varit lånefinansierad, och har skapat ett væxande
budgetunderskott i de flesta kapitalistiska lænderna, och detta har lett till och
leder till nedskærningar i statens ekonomi.
Sweezy menar att nær folk drar ner på sin konsumtion, så måste kapitalisterna
dra ner på produktionen, och då minskar kapitalavkastningen.
Nær kapacitetsutnyttjandet minskar, så minskar också kapitalavkastningen på
investerat kapital. (Se Baran/Sweezy, kap 4 i Monopolkapitalet sid 80)
4. Eftersom de ovan næmnda åtgærderna inte har ræckt för att få fart på
ekonomin, så har staten i USA sedan 1950-talet underlættat en avreglering av
krediterna, och det har blivit har blivit allt lættare att låna och spekulera i
pengar (och værdepapper). Denna spekulationskarusell har tagit fart efter 1970,
samtidigt som USA:s budgetunderskott økade kraftigt i slutet av 1970-talet.
Det som har skett de senaste 15 åren ær alltså att investeringar i varuproduktion
har stagnerat globalt sett, medan spekulationsekonomin har væxt kraftigt.
Och avregleringen av kreditmarknaden, som børjade i USA, har sedan spridit
sig till øvriga værlden.
5. Dessa åtgærder, dvs att spekulera i værdepapper, har inte lett till en uppgång
i den reala ekonomin, dvs bostadsbyggandet ær lågt, bilarna blir ældre, sjukvården
skærs ner, pensionerna blir mindre,reallønerna sjunker, arbetsløsheten økar ---
allt detta leder till fortsatt stagnation.
Kapitalismens inneboende hinder, hindrar en ny uppgång och tillvæxt
i ekonomin.
Paul dvs paul.brosche@mailbox.swipnet.se