Vh. Karsten Johansen
"När USA släppte sin atombomb över Hiroshima efter att
Japan i stort sett hade kapitulerat, skrev Londons Daily
Express på förstasidan: "Det här är en varning till
världen". När amerikanska raketer och bomber i fredags
attackerade en självständig europeisk stat, var det ännu en klar
varning till världen. Budskapet var i grunden oförändrat.
Historiens mäktigaste och hungrigaste stormakt kommer
inte att låta hejda sig av någonting i sin strävan att säkra sitt
herravälde över mänskliga affärer.
Detta är en sanning som vi, som har genomlevt den mest
våldsamma perioden i det amerikanska imperiet, borde förstå
mer än några andra, om vi över huvud taget ska förstå varför
världen står inför nya hot igen och igen.
Grundläggande fakta om angreppet mot Serbien belyser
tydligt denna sanning. Bombningarna har ingenting att göra
med en humanitär omsorg om det lidande folket i Kosovo.
Tvärtom. "Västvärlden" som de angloamerikanska militära
styrkorna kallas, har systematiskt använt sig av en humanitär
retorik för att rättfärdiga intervention på Balkan, för det mesta
på den sida som haft den regionala makten, ofta just
Milosevic-regimen. Senast i oktober drog USA upp en helt
proserbisk plan för Kosovo, där man gav invånarna en
låtsas-autonomi med avsevärt mindre frihet än de hade under
den gamla jugoslaviska konstitutionen.
På liknande sätt dolde den amerikanska propagandan
Washingtons verkliga syften under 90-talets början, då Bosnien
kämpade på liv och död. Det var en amerikansk plan, uttänkt
av den förre amerikanske utrikesministern Cyrus Vance 1992,
som gav Milosevic-regimen och de fascistiska bosnienserberna
hela det forna Jugoslaviens vapenarsenal. Därefter hade
Bosniens folk knappast en chans. Vid samma tidpunkt
vingade Nato-fartyg stationerade i Adriatiska havet och
FN-trupper (huvudsakligen engelska och franska) vid bosniska
flygplatser fram ett vapenembargo riktat mot Sarajevos
regering.
Det som framför allt var viktigt för amerikanarna var, att
Serbien inte splittrades och gled ur den västliga - dvs
amerikanska - kontrollen. Det följande Daytonavtalet, en
"fredsplan" utformad av USA, legitimerade den etniska
rensningen; det bosniska folkets önskemål struntade man i och
amerikansk dominans slogs fast.
I dag bombar Nato - eller Washington med andra ord -
Serbien därför att Milosevicregimen - liksom Saddam
Hussein 1990 - har blivit för stursk. Mannen lyder inte order.
Han kuvar inte Kosovo på det sätt som den amerikanska
planen krävde. Han har blivit alltför uppenbar, och tillåter sina
trupper att slakta människor och lämna deras kroppar att
filmas öppet av västerländsk tv. Ännu allvarligare för USA är
att han utmanar "stabiliteten i regionen", den typ av falsk
stabilitet som är nödvändig för en stormakt som utför sina av
Gud givna ärenden.
USA:s särskilda sändebud till Balkan, Richard Holbrooke,
har i realiteten erkänt att det verkliga skälet bakom
bombningarna är "Natos trovärdighet". Med andra ord: den
amerikanska maktens trovärdighet. Sedan det kalla krigets slut
har Förenta staterna sökt finna nya anledningar för att
bibehålla Nato, för att göra det möjligt för USA att behålla
kontrollen över de europeiska militärstyrkorna och säkerställa
Natos användbarhet för stormaktsagerande utanför Europa.
Sedan 1990 har Washington tryckt på för att Nato ska
kunna användas "utanför sitt område" och utan FN:s
godkännande; med andra ord, att tillskansa sig FN:s roll som
världens "fredsstyrka". Även om Washington dominerar FN:s
säkerhetsråd, krävs det resolutionsbeslut där innan FN-trupper
kan vidta militära aktioner.
Detta har inte varit ett oöverstigligt problem vid tidigare
tillfällen. Slakten i Gulf-"kriget" 1991 legitimerades av FN
efter att den amerikanska utrikesministern James Baker
reste runt i världen och erbjöd de största mutorna i historien till
potentiella militära allierade. I Kairo t ex mutade Baker
egyptierna med 14 miljarder dollar vilket raderade ut en
tredjedel av deras utlandsskuld; och Turkiet mottog 8 miljarder
dollar i militära gåvor och ett lågräntelån från Internationella
Valutafonden på 1,5 miljarder dollar.
I dessa dagar kan emellertid USA inte längre räkna med ett
öppet stöd av de konservativa muslimska staterna, efter att ha
attackerat Irak gång på gång under åtta års tid. Efter att
USA:s gamla rival Sovjetunionen brutit samman, är nu den
imperialistiska gudfadern otålig att få slutföra sitt huvudprojekt
- och det är att säkerställa ett "oljeprotektorat" hela vägen
från Persiska viken till Kaspiska havet, och på så vis
kontrollera huvuddelen av världens största energireserver.
Med detta syfte har USA vidtagit förödande ekonomiska
sanktioner mot uppstickaren Saddam Hussein, tidigare favorit i
Washington, och hindrar honom på så vis att sälja Iraks olja på
den öppna marknaden, vilket skulle innebära att Irak
underminerade Saudiarabiens ekonomi och ekonomierna hos
andra av regionens USA-allierade.
Nato ska bli det nya amerikanska oljeprotektoratets polis,
och vi kan räkna med att se mer Nato-våld (huvudsakligen
anglo/ amerikanskt) som stöd för denna nya
stormaktshegemoni, vars riktlinjer nyligen dragits upp. Det är
en bitter ironi för den serbiska regimen, att även om USA i
själva verket betraktar Milosevic som användbar, och
motsätter sig ett självständigt Kosovo, så är läget för en attack
på Serbien alltför gynnsamt för att avstå. Det demonstrerar för
världen vad Nato är till för, på samma sätt som Gulf-"kriget"
1991 var en demonstration av amerikansk makt i ett läge när
USA:s ekonomiska dominans verkade vara allvarligt hotad
såväl från Japan som från Europa. Samtidigt var det en
bestraffningsaktion mot en av USA:s uppknutna tyranner för
att han hade klivit över det streck i sanden som Västerlandet
hade dragit upp.
Nato-attackerna kommer att döda civila serber som inte har
någonting med Kosovo att göra. De är bara "collateral
damage" (indirekta skador) och "unfortunately
expendable" (olyckligtvis möjliga att offra) enligt en
amerikansk generals så berömda yttrande i Vietnam-kriget.
Nato-aktionen hotar att utlösa ett mer omfattande krig.
Makedonien kan spricka, och dra in Bulgarien och Grekland i
konflikten. Båda länderna har rivaliserande anspråk på
Makedonien.
"Vi ska använda bilaterala mötesplatser och bilaterala
relationer för att stärka respekten för mänskliga
rättigheter", sade Storbritanniens nye utrikesminister Robin
Cook vid labours makttillträde. Detta slags nonsensuttalande
återges fortfarande på största allvar i väst, där massmedia har
spelat en viktig historisk roll när det gällt att bortförklara
västmakternas skuld. Cooks uttalande står helt i strid med hur
väst har agerat tidigare, och det är livsviktigt att ha en bredare
förståelse för historien i dagens läge, nu när Storbritannien och
USA slagit in på en ny, expansionistisk kurs.
Ingenting av det här är förvånande, mönstret är tydligt.
Alltsedan 1945 har USA:s och Storbritanniens utrikespolitik -
för att försvara vad som kallats "västliga intressen" - spelat en
betydelsefull roll i några av detta århundrades värsta
övergrepp mot mänskliga rättigheter. Ta i stort sett vilken
regional tyrann som helst de senaste årtionden - från Mobuto
över Suharto till det gäng som terroriserat Turkiet - stödet
från Washington och London har varit avgörande för dem alla.
Nyligen frisläppta dokument ur Foreign Office-arkiv visar att
Storbritannien aktivt medverkade 1965 när mer än en halv
miljon indonesier, många av dem motståndare till Suharto,
mördades. Vid det tillfället telegraferade den brittiske
ambassadören i Djakarta, Sir Andrew Gilchrist, hem till
London: "För er har jag har aldrig dolt min övertygelse att
litet skottlossning här i Indonesien skulle vara en viktig
förberedelse till verkliga förändringar." En serie av
hemliga operationer, som uppdagats först nyligen, beredde
vägen för den "lilla skottlossning" som visade sig handla om
mord på hundratusentals människor.
Amerikanarna, som nu är imperiets odiskutabla härskare,
bryr sig mindre om att dölja sina målsättningar. Förra året
frågade en amerikansk tv-reporter USA:s utrikesminister
Madeleine Albright apropå effekterna av sanktionerna mot
Irak: "Vi har hört att en halv miljon barn har dött till följd
av dem. Jag menar, det är ju fler barn än de som dog i
Hiroshima... Är det verkligen värt det priset?"
Och Albrights svar var helt enkelt: "Vi tycker att det är
värt det priset."
Bortom det nu pågående krigsäventyret på Balkan förblir de
faror som kommer att prägla det nya årtusendets inledning i
stort sett ouppmärksammade. Ett av de förslag som
amerikanerna på allvar överväger är t ex att man inom Nato
ska sätta upp en Nuclear Expeditionary Force, en
kärnvapensbestyckad expeditionsstyrka "främst avsedd att
sättas in mot mål i tredje världen", enligt en rapport nyligen.
Det finns också planer på att utrusta Stealth-bombare, alltså av
det slag som nu satts in mot Serbien, med ett nytt slags
bomber, kallade B61-11 eller "penetrator nuclear weapon",
genombrytande kärnvapen. De har utformats så att de borrar
sig ner i jorden innan de detonerar: på så sätt kan deras
tryckvågor spränga stridsledningsbunkrar hundratals meter
under jord. Dessa "mini-kärnvapen" kan också avfyras från
jaktflygplan av typ F-16.
Förra veckan avfärdade västmakterna Rysslands protester.
Det vi inte hört talas om är hur allvarligt den ryska militären
ser på Natos utvidgning. Efter Berlinmurens fall har Nato
snabbt expanderat in i Östeuropa, ända fram till Rysslands
gränser. Det ryska svaret har knappast observerats i väst, men
försvarsministeriet i Moskva har formulerat planer på hur man
skulle kunna använda nya taktiska kärnvapen utefter
Rysslands västra gräns. Rysslands nationella säkerhetsråd har
också för avsikt att överge Moskvas sedan länge etablerade
försvarsdoktrin, att inte vara den som först använder
kärnvapen vid en konflikt.
Ryssarna åser skräckslagna hur Clinton-administrationen nu
beslutat lägga fram den största krigsbudgeten sedan
Reagan-åren. Det var verkligen ett "tillbaka till framtiden" när
Clinton i februari inför kongressen lade fram ett förslag att
lägga ned 6,6 miljarder dollar på att utveckla en nationell
"försvarssköld" till år 2000. Detta är en fortsättning på
Reagans ökända "Stjärnornas krig" och innebär ett brott mot
1972 års Antirobotavtal. Den amerikanska vapenindustrin är
förtjust. För ryssarna innebär det att de måste avbryta sin
pågående nedrustning, de tvingas istället att bygga upp ett
motsvarande system och förbereda sig för ett krig som ingen
kan förstå vad det skulle gå ut på. Det sägs att vi är på väg att
lämna det "amerikanska århundradet". Vi bör kanske ställa
oss frågan: Vad är vi i så fall på väg in i? Kanske dess
fortsättning i ännu farligare form?"
John Pilger
Översättning: Margareta Norlin